Nu kommer jag skriva ett inlägg som jag inte velat skriva förut, eftersom jag känt att det varit alldeles för privat. Men nu känner jag att jag behöver skriva av mig det här en gång för alla. Det lär bli ett långt inlägg, men för min egen del är det värt att skriva varenda ord.

Jag levde i fyra år tillsammans med en människa som till en början var det bästa jag visste. Ingen kunde få mig så lycklig, trygg, glad. Allt!
I ungefär ett och ett halvt år varade allt det lyckliga. Sen började helvetet.
Jag blev mer och mer åsidosatt pga vänner, bilar och festande. Jag kände mig mindre älskad. Mindre värd. Blev mer och mer olycklig som människa. Allt det här gjorde att svartsjukan i mig trängde fram mer och mer.
Jag hade i stort sätt inga vänner att vända mig till, för dom hade jag lämnat åt sidan, och umgicks inte med någon annan än honom knappt. Jag ville inte öppna mig för någon om det här.

De sista två-tre åren grät jag minst en gång i veckan. Ibland nästan varje dag.
Det är lätt att dölja all olycka man har inom sig med ett leende. Det var ingen som visste att jag mådde dåligt. Den enda som såg mig, och var orolig för mig var min mormor. Henne kunde jag prata med, och hon sa åt mig att hon var orolig för mig.
Det som fick mig att tränga bort allt var handbollen. Men ibland kunde jag inte träna pga att jag låg hemma och grät. Grät floder.
Ibland kom jag till träningarna med söndergråtna ögon och tänkte "om jag tränar känns allt bättre sen". Det var någon gång jag satt med en i laget och berättade om allting. Jag fick ur mig nästan alla känslor hur jag kände, och hon sa "Är det verkligen det här du vill? Varför tillåter du det här?".
Vad svarar man på en sådan fråga i det tillfället?

När jag skulle göra mitt muntliga svenska nationella i trean på gymnasiet bestämde jag mig för att prata om det här. Jag hade planerat allt hur bra som helst, allt satt som det skulle jag var förberedd att prata inför hela klassen om det.
När jag väl stod framför klassen och skulle prata om min svartsjuka, så började jag gråta och sprang ut ur klassrummet.
Jag hämtade andan ett par minuter med ett par lugnande ord ifrån både lärare och klasskamrater.
När jag sedan kände mig redo igen och stod inför klassen fick jag fram ungefär fem ord. Sen stod jag där knäpptyst och ögonen fylldes med tårar igen.
Det slutade med att jag fick ta mitt muntliga ensam inför läraren.
Jag fick MVG på det.

När vi hade tagit studenten och jag fått min semester på sommaren, märkte jag väldigt konstiga saker hos honom. Han blev helt plötsigt väldigt snäll, känslosam och sa väldigt fina saker till mig.
Då tänkte jag "Shit, är det nu allt vänder? Är det nu jag ska få tillbaka dig och vi ska få det bra igen?".
Så tänkte jag i ungefär två dagar. Sen slog det mig att jag läst en sak på internet ett par månader tidigare.
Jag hade gjort ett otrohetstest, och där stod det att tecken på att vara otrogen var "Är din partner ovanligt gullig emot dig?".
Jag tänkte bara att det kan inte vara sant. Det kan inte stämma.
Jag kände ändå att jag var tvungen att fråga ifall han varit otrogen. Svaret blev såklart nej.
Men efter ännu en dag och vi satt i bilen och han grät frågade jag om allt inte berodde på otrohet, och att jag läst om det på internet.
Svaret blev nej ändå.
Samma kväll när vi låg i sängen och pratade började han gråta och sa hur mycket han älskade mig. Då frågade jag en gång för alla "Vad är det som har hänt? Säg det nu!".
Jag kände hur hans hjärta började slå hårdare och snabbare.
Jag satte mig upp i sängen och skrek "Vad fan har du gjort?!".
Svaret jag fick var "Det värsta man kan göra".
Jag började gråta och sa "Har du legat med en annan?!".
Då hade han tagit sig till dörren och sa JA.
Jag började slå, sparka och kasta saker på honom. Jag frågade vem det var, och det tog ett tag innan han nämnde en utav mina gamla klasskompisars namn ifrån gymnasiet.
Jag blev så äcklad, och jag kunde inte tro att det var sant.
Mitt upp i allt det här kom mamma in i mitt rum och sa "Vad fan är det som händer?!".
Han svarade "Jag har varit med en annan tjej. Du får hata mig och slå mig du också."
Det enda min mamma fick fram var "Fy fan". Sen vände hon och gick ut igen.

När tumulten lagt sig och vi satt och grät och pratade, så gick jag till slut in och la mig hos mamma i sängen. Jag visste inte vad jag skulle göra och behövde råd. Samtidigt visste jag redan vad hennes svar skulle bli.
Istället gick jag ut på åkern och ringde min kusin. Jag behövde veta vad jag skulle göra för att kunna förlåta.
Jag fick rådet att ge det tid, och att skriva ner mina känslor i ett anteckningsblock.

Efter att fått veta det här åt jag inte ordentligt på flera dagar. Jag spydde trots att jag inte hade något i magen.
Jag ville inte prata med någon om det heller.

Efter en vecka hade jag tagit mig tillbaka till träningen. När jag kom hem efter ett pass och kom in i mitt rum var rummet helt städat.
När jag sedan öppnade garderoben var alla hans kläder borta och jag tänkte "Vad fan är det här nu då?".
På sängen låg ett utav mina anteckningsblock med halsbandet jag fått utav honom.
När jag öppnade blocket fanns tre-fyra sidor med en lång text.
I texten skriver han att han ångrar sig, att han älskar mig, att han varit på väg att ta livet utav sig.
Att han varit otrogen med ännu en tjej.
En utav mina bästa vänners vän.
Jag tänkte ännu en gång "Det här kan FAN inte vara sant".
Jag ringde direkt till honom och frågade vart han var, och sa att han skulle komma och hämta mig så vi kunde prata.

Efter att fått veta det sista tog jag kontakt med Erika som jag var väldigt bra vän med då. Jag kunde lita på henne, och jag visste att hon skulle förstå och lyssna på mig.
Hon var den enda som fick veta det här till en början. Jag skämdes och ville inte att någon skulle veta om det.
Hon var det största och bästa stödet jag hade då.

När det gått ett par veckor kom han och sa att han inte kunde leva med mig efter det han gjort. Att han konstant tänkte på det han gjort emot mig.
Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag hade ju inget annat. Han var mitt liv.
Vi var ifrån varandra i ungefär en vecka, sen kom han till mig och sa att han ville leva sitt liv med mig.
Under den veckan vi var ifrån varandra hade jag det största stödet ifrån Mårten, en utav hans vänner. Vi hade daglig kontakt.

Under den här veckan fick även min syster veta vad som hänt.
Det här gjorde att hon och jag tappade kontakten. Vi pratade knappt med varandra längre. Hon var arg på honom. Jag var arg på henne för att hon var arg på honom och inte accepterade det jag ville.
Vi var inte som systrar längre.

Det blev november. Han gjorde slut och sa att han ville kunna göra saker som hans kompisar kunde göra, men att det inte var det jag trodde han ville göra.
Jag vart totalt knäckt.
Jag kunde inte jobba. Jag kunde inte träna. Jag kunde inte äta.
Den tiden kan vara då jag mått som sämst i hela mitt liv.
Jag hade då väldigt bra stöd ifrån hans mamma och ifrån Malin. Jag behövde allt stöd jag kunde få.

Efter ett par veckor släppte det sakta men säkert. Vi sågs ibland och allt kändes så himla bra när vi var med varandra. Det kändes som att vara nykär på nytt.
Men sen insåg jag att jag inte kunde fortsätta träffa honom, eftersom jag blev mer och mer kär i honom ju mer vi sågs och ju mer vi hördes.
Så jag slutade höra av mig, slutade svara på sms, blockerade honom från facebook.
Jag kunde hålla mig ganska länge faktiskt.
Sen en morgon i januari fick jag ett sms där det stod "Jag vill inte ha det såhär längre."
Efter det smset tog det inte lång tid innan vi blev tillsammans igen.
Jag kände då att det där lilla uppehållet vi hade var precis vad vi behövde.
Han hade lämnat sina gamla vänner, som jag då tyckte var orsaken till allt, och skaffat sig nya vänner.
Jag kände att allt skulle bli perfekt.

När sommaren kom började allt om igen. Jag blev åsidosatt. Var ofta ledsen. Blev kallad allt ifrån smutsig hora till idiot.
Jag tänkte att jag låter sommaren gå. Har han inte bättrat sig då så lämnar jag honom.
Jag gav fler varningar till honom att jag inte skulle orka mer.
Men svag som jag var så höll jag honom kvar enda tills november.
Då fick jag nog.
På riktigt.

Jag var tvungen att vara för mig själv. Jag behövde hitta mig själv och lära känna mig själv igen. Jag behövde veta vad jag ville med mitt liv.
Han stannade fortfarande kvar och det var väldigt svårt att få honom att försvinna ifrån mitt hem.
När han sedan åkte till fjällen vände allt.

Jag fick veta att hans nuvarande flickvän åkte med dom upp till fjällen utan att han berättade det, genom facebook.
Jag visste att hon skrivit en del till honom på facebook som "Jag vill att du kommer och badar med mig" mm.
Det där gjorde mig rasande.
Han svarade inte på mina sms när han befann sig där uppe efter ett utbrott jag fått.
Jag grät i fyra dagar.
Som tur var hade jag Elin här. Hon fanns hos mig hela tiden och jag kunde gråta hos henne.
När han sedan kom hem hade även han fått nog.
Det var inte meningen att det skulle vara vi.

För en vecka sedan fick jag veta att det finns en tredje tjej han varit otrogen med. Även de en utav mina gamla klasskompisar ifrån gymnasiet.

Allt det här får mig att känna att jag slösat bort så fruktansvärt mycket tid.
Jag har i stort sätt slösat bort tre år utav min ungdom. Det är år jag kunde gjort så himla mycket annat utav istället för att ligga hemma och gråta.
Jag tror inte att det finns någon som egentligen förstår hur dåligt jag mått under de här åren.
Jag vet inte om jag ska vara glad över att det här har hänt. Till viss del är jag glad, för det här har fått mig att kunna känneteckna vad en dålig pojkvän är. Skulle jag träffa någon som visar minsta lilla likhet med honom skulle jag gå därifrån direkt. Jag skulle inte ens tveka.
Jag är även glad över att jag äntligen börjat umgås med vänner. Jag har världens bästa vänner. Jag har aldrig haft så roligt som jag har just nu i mitt liv.

Det är jag som är vinnaren i det här.
Han är förloraren.
Jag har det bättre livet. Jag behöver inte ha dåligt samvete över något. Jag har inte gjort något fel.
Jag levet mitt liv fullt ut nu. Jag gör allt jag vill göra. Jag behöver inte anpassa mig efter någon.

Tack alla ni som finns i mitt liv. Jag uppskattar er alla otroligt mycket ♥