I onsdags hade vi match emot Nacka HK. Det var sista matchen för den här säsongen.
Vi vann.
Vi vann mot Nacka som låg 3a och kunde gått upp i elitserien med 3 bollar, men de tackade nej.

Det gick bra för mig i matchen. Jag gjorde 2 mål i första halvlek.
När matchen var slut, så ropar speakern (Joel Fritz) upp matchens lirare som blev Åsa Borg. Hon var skitbra! Sen ropar han upp matchens kämpe.
Det var jag.
Det var jag, Ida Rosman.

Ni kanske inte förstod varför jag började gråta när jag fick det priset.
För andra kanske det inte är så stort att få ett pris efter en match.
Men för mig var det stort. Det var en revansch för mig.

Enda sedan år 2009 när jag fick gå ner och spela som v6, så har mitt självförtroende varit nere på botten.
Det har inte varit roligt att spela handboll, inte ett dugg.
Jag kan inte spela v6.

När Johan berättade för oss i laget att han skulle hoppa av som tränare, då fick jag upp en enda sak i huvudet:
 - Jag slutar nästa säsong. Åt helvete med det här.

Nu vill jag tacka Mulle, Kajsa och Patrik för att ni har gett mig min plats som 9m tillbaka. Att jag fick chansen.
Det är där jag hör hemma, och det är där jag vill spela. Det är där jag får ut någonting utav min handboll.

Jag älskar handboll ♥